Året var 1998. Vinter-OS i Nagano, fotbolls-VM i Frankrike och Nordman splittras i det avlånga Sverige. Det inte många känner till är att samtidigt i den lilla staden Mjölby satt två grabbar och drömde om en musikkarriär och att få spela inför en publik bestående av fler än två personer. Robin har på senare år berättat för mig att en av de få låtarna som spelades, Summer of ’69, vållade oerhörda problem eftersom de ännu inte lyckats lära sig de barréackord som krävdes för att ta sig förbi sticket.
Dock skulle två medlemmar snart bli tre. Ryktet gick att det fanns en ung, begåvad trummis som spelade i Ryckelsby Rockers och efter ett telefonsamtal var trion ett faktum. Kort därefter stod de svettiga men lyckliga i ett pojkrum och spelade När hela världen står utanför och Summer of ’69 om och om igen. Tideline var bildat och rock’n’roll-drömmen väckt.
Redan från början var det allvar och höga krav, mycket tack vare att bandets första spelning bokades in samma vecka som de bildades. Sedan dess har spelningarna avlöst varandra men ambitionen, kärleken till musiken och spelglädjen har under alla år varit en drivande faktor.
Nu står jag här i en mörk, rökfylld lokal och ett förväntansfullt sorl sprider sig sakta genom den täta folkmassan. Introt går på i högtalarna och jag kan nu skymta fyra personer som äntrar scenen. Alla i publiken sträcker på sig för att få en skymt av dem. Martin hänger på sig basen, drar ner axelbandet ett snäpp och rättar till stativet. Robin går fram till mitten av scenen, greppar micken och tar pulsen på publiken. Gensvaret får honom att le. Av en slump får jag ögonkontakt med Hjertstedt bakom trummorna. Han ger mig tummen upp innan han räknar in till kvällens första låt. Ett, två, tre, fyr...
/Henric Bremer